jeandrea

För snart två år sedan flyttade jag hemifrån, ihop med min pojkvän. Jag var arbetslös, mullig och hade inte speciellt mycket för mig om dagarna. Samtidigt reagerade somliga negativt på att jag flyttade ihop med min pojkvän. I ett relativt jämställt sverige finns fortfarande föreställningarna kvar om att kvinnan respektive mannen hamnar i olika roller så fort en samborelation inleds. När bekanta runt omkring mig började prata om hur jobbigt en stackars kvinna har det i hemmet ville jag givetvis bevisa att det funkade utmärkt att bo tillsammans med en person av det manliga könet. Men det visade sig att det var mycket svårare än vad jag hade trott. Jag trodde, som många andra, att det jämställdhet handlade om att kvinnan och mannen eller tjejen och killen(det låter mycket bättre i min situatuon) skulle utföra EXAKT samma sysslor i hemmet. Jag fick inte titta ï receptboken efter någonting att laga utan att Daniel satt vid min sida. När jag ibland fick höra att jag var duktig på att laga mat skämdes jag och trodde att det var nått fel på mig. Men så var jag ju arbetslös och försökte hitta på lite tidskrävande projekt att göra under de långa dagarna Daniel var på jobbet, så jag bakade. "Oh, herregud!", tänker ni, stackars kvinna. Stackars kvinna som måste slita i hemmet så fort mannen är på jobbet och tjänar pengar till hushållet och utvecklas karriärsmässigt! Och jag skulle aldrig för mitt liv erkänt att jag bakade bullar och tyckte det var kul, en sådan jävla stereotyp var väl fan inte jag! Så gick tiden och jag började på universitetet, fick jobb och hade fullt upp hela tiden. Jag minns så väl hur jag bortförklarade för mina nya klasskamrater att jag bodde tillsammans med min pojkvän eftersom jag hade fått det inbankat i min hjärna att det måste vara fel. Jag sa någonting i stil med att det blir lättare ekonomiskt som student att bo ihop med någon osv. Men vem fan skulle jag behöva förklara mig för, jag älskar killen och det är väl det enda som betyder något? Hursomhelst hade jag mycket att göra med skolan på vardagar och jobb på helger så givetvis var det så jävla synd om mig. Min mamma sa: "Hur hinner du med att sköta hemmet nu när du jobbar och pluggar? stackare." Javisst, det hade varit väldigt synd om mig om jag hade bott ensam och var tvungen att sköta allt själv, men det gjode jag inte, vi var två personer som skötte hushållet och därför gick det väldigt bra att både jobba och plugga samtidigt. För de män som inte klarar av att sköta ett hushåll är inte mogna nog att bo själva, likaså kvinnorna som inte hanterar det. Kvinnor är inte skapta för att tvätta kläder och skura golv, det är bara en sådan sak som man, oavsett man eller kvinna, får se till o få gjort när mamma(eller pappa) inte längre sköter allt åt en. Men så en dag för knappt ett år sedan hände någonting som fick mig att se på jämställdhet på ett helt annat sätt. Jag hade bjudit hem mina föräldrar på fika en vårdag och dagen till ära så hade jag bakat en rabarberpaj(ni vet en såndär smulpaj som inte alls är avacerad). Mitt i fikat utbrister pappa: "Men gud vilken god paj", "Du är en riktigt husmor du". Jag blev så arg att jag bad mina föräldrar att gå därifrån. Jag kunde känna hur jag höll igen mina tårar och hur det klumpade sig i halsen. När de gick därfirån var jag så ledsen för jag trodde att jag var värdelös. Men när mina aggressioner hade lagt sig och jag pratade med min pappa igen, förklarade han sig och sa att det var ett klumpigt sätt att uttrycka sig. Han menade att jag var så duktig som både pluggade, jobbade OCH hade tid över att baka en jättegod paj. Jag kunde inte riktigt godta ursäkten eftersom ordet "husmor" fick mig att må illa. Men i efterhand har jag insett att pappa faktiskt uttryckte sig klumpigt för jag är ingen husmor eller hemmafru, eller vad man nu vill kalla det, jag tycker helt enkelt bara att det är kul att baka. För hur mycket man än vrider och vänder på genusbegreppen och jämställdhetsdebatten så får man aldrig glömma bort att det är friheten i ett förhållande eller i ett liv som gör att man är jämställd. Friheten att baka bröd när man känner för det, friheten att strunta i att städa på två veckor, friheten att göra det man vill av sitt liv, och sist men inte minst friheten att älska sig själv. 

Så nu när jag vågar stå för att jag tycker det är kul att baka och längre inte jobbar på helger så har jag börjat med projektet "baka bröd på söndagar". För dig som inte har testat det så listar jag har födelar med att baka sitt eget bröd(om du har tid):
- Man sparar en slant
- Det är godare
- Det är nyttigare
- Brödet innehåller inga konstiga tillsatser


psst.. Daniel lagar fantastiskt mat!

Idag när jag åkte hem från mamma och pappa såg jag ett rådjur vid vägen. Rådjuret rörde på sig och var helt klart lidande. Det gjorde så ont i mig att se detta hjälplösa djur, det gjorde så ont. Ofta upplever jag att jag känner mer empati för lidande djur än för lidande människor, är jag sjuk? Ibland frågar jag mig själv om det är något fel på mig men jag allvarligt blir mer ledsen av att se ett rådjur vid väggrenen än att läsa om alla skadade i Haiti.

Vad är det med mig?

........FÖR SKOLA JUST NU!!




Nästa vecka är jag ledig!