jeandrea

Idag sprang jag runt strömmen med ganska starka ben. Det var en speciell känsla: frihet. Det är ganska roligt för jag har alltid hatat att springa, har alltid vart kass. I skolan sprang jag alltid långsammast och skämdes givetvis över det. I gymnasiet hade vi vissa mål man skulle uppnå för att få ett visst betyg i idrott. Jag ville satsa på vg och då skulle man springa 3 km på max 15 min. (eller var det 5 km?) Iallfall, jag var väldigt otränad när testet skulle utföras och man hade bara en chans på sig. Men jag kämpade och sprang in i mål med blodsmak i munnen efter 14 minuter. Sen dess har jag alltid tänkt att jag ska börja springa ett par gånger i veckan, och det brukar börja bra men håller kanske bara ett par veckor. Så gjorde jag mig illa i knät förra våren och har sedan dess längtat som en galning efter att få springa, jag har drömt om att kunna vara fri. Ni anar inte hur frustrerande det är att veta att man inte får träna på ett år. Men nu har mina rehabiliteringmånader gått och jag kan äntligen leva ut drömmen om att vara hurtig och fri. Och jag är ganska säker på att jag kommer att hålla mitt löfte den här gången..

Du säger: det har varit rätt så tomt här
det är verkligen skönt att se dig.

Till lukten av blaskig läsk, enkronerstuggummi och billig dateparfym och till ljudet av Puff Daddys I'll be missing you satt man på en av de uppradade stolarna längst med väggarna och tittade på de dansande paren på matsalsgolvet som förvandlats till en discoscen. "Fan att magtröjan ska va så kort!", drar och sliter i den glittriga tröjan för att dölja det man skäms för mest i hela världen. Sista dansen och man har inte blivit uppbjuden ännu. Springer bort från matsalsdiscot och ljudet som ekar "Jävla tjockis!" i takt till den fåniga 90-talsmusiken. Och så går åren och babyhullet försvinner, man blir smal och älskad på alla sätt och så träffar man bekanta från gårdagen som inte tror sina ögon och säger "fan vad snygg du har blivit" som ett slags hopp om förlåtelse. Men inom sig stiger hatet, men också glädjen, som i tankarna, i en värld där man vågar säga vad man tycker, skriker "Jag kommer komma så jävla mycket längre än dig ditt lilla svin!"

I tisdags eftermiddag fick vi uppgiften att göra en musikvideo till låten Within You Without You av The Beatles. Vi hade därefter till idag(två dagar) på oss att göra klart den. Jag och mina tre gruppkamrater satte oss i ett grupprum och brainstormade idéer i ca 3 timmar utan att komma fram till någonting. Vi gick därför ut på en promenad i staden för att försöka hitta någon inspiration, men även denna gång utan resultat.  När vi hade suttit i ca 1 timme i sofforna i studentköket bestämde vi oss för att vi behövde en mer avslappnad miljö så vi begav oss till Trappan. Efter ett par öl och mycket skratt väcktes idén till vår musikvideo: Vafan gör tomten när det inte är jul?

Efter en hel dags filmande och lika mycket redigering och klippning var en helt genialisk film skapad. Läraren tyckte dock att temat inte passade ihop med texten i musiken, men kanske var det tanken?

Jag kommer iallafall att lägga upp detta verk så fort jag har den här på datorn.

Jag trivs så extremt mycket här. Den är så ljus, så fin, så underbar. Det är en lägenhet man kan inreda. Och vi har kommit iordning här, tack vare att vi har jobbat hela helgen med lägenheten, åkt fram och tillbaka från den gamla till den nya. Nu är det bara dem små sakerna som sa komma på plats, gardiner, mattor, lampor, småprylar. Tänkte gå ner på stan lite senare och kika lite. Men tyvärr finns det ju alltid nånting som är mindre bra; spårvagnarna! Dessa fruktansvärt högljudda vagnar! Jag hade nästan glömt bort att Norrköping hade spårvagnar, tills nu. NU lever dem ut sin ilska i mina mardrömmar!

Men det är allt värt ett par sömnlösa nätter för att få bo i världens finaste lägenhet.

För någon vecka sedan tänkte jag inom mig: "Nu var det verkligen länge sen jag var sjuk". Jag trodde bara det skulle bli verklighet om man sa det högt men nu sitter jag här helt nersnorad, tjock i halsen och men dunkande huvudvärk. Jag är inte sjuk ofta men när jag väl är det blir jag helt knäckt, ligger i sängen hela dagen och orkar ingenting. Det var ett under att jag orkade ta mig upp och dricka en kopp te. Det är så jävla typiskt att det ska inträffa på så olämpliga tidpunkter dessa två ggr/året som jag är sjuk. Är det inte på en semester i bahamas så är det mitt under en flytt med strålande solsken. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv idag.