jeandrea

Jag hade min framtid så säker som skrivet på ett blad
Att dagdrömma om min framgång, det gjorde mig så glad
Vad jag ville bli det visste jag, Javisst!
Andrea skulle ju bli en stor världsjournalist
Papper och penna i alla ära
som senare skulle utvecklas åt det mer skönlitterära
Men drömmar och entusiasm jag förlora
och jag förstår inte längre det där med att "möjligheterna är så stora"
Journalist, lärare, sjuksköterska eller författare, flytta eller stanna kvar?
Hur ska jag göra när jag i Norrköping äger det enda jag har?
När jag i somras kastade mössan i luften var det en hyllning till att jag var fri
Men var finns den friheten när jag inte vet vad jag vill bli?

När jag vaknade på Gran Canaria tidigt i lördags hade jag ingen aning om att det skulle bli en av de värsta hemrese-dagarna i mitt liv.
Pappa kom in och väckte mig och Danne och frågade: "Hur mår ni två? Jag och Jocke är nämligen magsjuka". Vi kände efter och konstaterade att: " Vi mår bra". Men när jag stod i duchen 10 minuter senare kände jag en smygande värk anlända till min mage och självklart var första tanken att detta bara var inbilldning. Den smygande värken övergick i illamående och fruktansvärd smärta när vi väl satt på planet. När både Richard och Jocke satt och kräktes i sätena brevid mig, kunde jag inte hålla maginnehållet inne. Jag kunde inte ligga ner, inte fälla sätet, inte ändra ställning, inte sova, inte äta, inte dricka, inte blunda och inte slappna av.
Det var de värsta 6 timmarna i mitt liv.

Det var som en motorväg till toaletten hela den natten och jag tror jag sov ca 5 minuter och har knappt återhämtat mig ännu.