jeandrea

Jag glädjs över att leva i en bubbla där det bara finns utrymme för dig och mig

"Såhär skoltrött har jag nog aldrig varit förut"

Jag säger det varje vår och jag menar det varje vår. Jag tappar helt enkelt motivationen på våren. All energi och kreativitet som skapas av ljuset lägger jag på att längta till sommaren. Denna längtan, denna plåga. Dagarna är evighetslånga och sommaren har aldrig känts så nära men ändå så långt borta. Jag vill vara fri, vara ledig och resa. Jag vill absolut inte sitta vid en dator och skriva uppsats, jag vill absolut inte sätta igång med ett nytt projekt i skolan. Men jag måste, jag måste..
I slutet av maj börjar dagarna bli så varma att man luras och tror att det redan är sommar. Helgen har varit fantastiskt! Man har grillat för första gången, ätit de första jordgubbarna, och gått i solen i flera timmar. Solen börjar långsamt gå ned och man ligger i gräset och känner doften av solbränd hud som känns smutsig men ändå så frisk. Fötterna börjar bli kalla. Man är lycklig. Men så inser man att det är söndagkväll och en helt vanlig helg och att man går i skolan som vanligt imorgon. Denna besvikelse, denna tyngd i bröstet, denna känsla av att det är hela två veckor kvar tills sommarlovet börjar.

Men i sommar ska jag vara ledig, jag ska unna mig det. Jag klarar mig. Jag ska resa, jag ska flytta och jag ska njuta. Och när vi sitter fem stycken i en minibuss påväg genom europa och solen steker på armarna genom fönsterrutan, när autobahns vindar blåser i mitt hår och när vi vinglar genom natten på en halvtaskig landsväg mellan byarna i ungern, då är skolan långt borta...

Det finns en sensationell känsla av att skicka in ett skolarbete som man under flera veckor har slitit med, haft ångest över och som stundtals har fått en att tvivla över sin egen kompetens. Så känns det extra bra när man är nöjd över det man presterat också, att man fick till den där snygga slutklämmen tillslut. Ja, man är riktigt stolt över sig själv. Och så nästa dag i skolan när man sitter och pratar om det och får frågan: "Gick det bra för dig?" svarar man alltid något i stil med: "nja, jag vet inte jag flummade bara iväg där mot slutet". Man vill inte erkänna att det där "flummandet" förmodligen tog  arbetet till en helt ny nivå, en riktigt bra nivå. Nae, man vill inte erkänna det för sina klasskompisar, eller för dig själv, för att vara på den säkra sidan när man väl får tillbaka arbetet. Om det nu mot all förmodan visar sig att "flummandet" verkligen spårade ur kan man alltid svara sina vänner, och sig själv, med att: "Ja, jag sa ju det". Jublar läraren säger man istället: "DET TRODDE JAG ALDRIG!" (Nae, just det. Du är så jävla impad av dig själv så du inte vet var du ska ta vägen!)

Du säger att du älskar mig och jag undrar varje gång om du talar sanning
när du lämnar mig gång på gång
för jag blir så besviken när regner faller ner och mörkret kryper ihop
för jag vill vara utomhus och bländas av dig
inte längre känna att det är ganska skönt att vara inomhus och sitta i tv-soffan
hitta på saker, nya saker
låta pirret i magen sakta svepas om och ihop i en enda stor förälskelse
av dig
Det går rykten om dig
dom säger att det ska snöa
och allt jag vill är att bara ha dig här föralltid, förevigt
älskade vår