jeandrea

Såhär mysig frukost kan man ha när man har balkong, när solen skiner och när man orkar fota sin frukost.(Har inte blivit riktigt så haj på systemkameran än)

Trevlig midsommar!

Det är fotbolls-VM och tv:n står på. Jag tycker det är mysigt att titta på fotboll i VM-tider men jag har egentligen aldrig varit något större fan av det, inte av någon sport alls faktiskt. Allt började såhär:

Det var en jympalektion i skolan. Jag var tio år gammal och småtjock, dvs sprang långsamt och hade ingen kondititon. Det var fotboll på agendan idag och jag hade aldrig gjort ett enda mål i hela mitt liv. Aldrig någonsin, inte i en enda sport. Vi delade upp oss i lag. Läraren valde de två mest sportiga killarna i klassen att, varannan gång, få välja en person till deras respektive lag. Förväntansfullt väntade jag på att bli vald, kanske kunde jag vara en tillgång ändå, jag som hade sparkat lite boll hemma på baksidan. Jag ljuger om jag säger att jag inte blev besviken när jag än en gång blev vald sist av alla i klassen. Men jag ville banne mig visa dem jävlarna att jag, trots mitt babyhull, kunde sparka boll lika bra som alla andra. Matchen började som vanligt, fotbollskillarna och tjejerna i klassen passade bollen mellan sig och det blev mål hela tiden. Jag måste ändå på nått sätt berömma dessa naturligt födda atleter som alltid kunde prestera och göra bra ifrån sig. Jag försökte följa bollen med blicken och till en början försökte jag springa efter den, jag ropade till och med "passa mig, passa mig. Jag är fri", flera gånger. Men ingen hörde mig, ingen såg mig. De förstod givetvis att spelet skulle bli mycket bättre utan oss mindre bra. Jag gav upp. Första halvlek var över och vi samlades tillsammans med jympaläraren i mitten av jympasalen. "Försök att få med alla i spelet, passa till alla i laget" sa läraren och sneglade på mig. Sagt och gjort, fotbollsbarnen tvingades passa till alla nu. Så var jag fri och bollen kom emot mig. Jag blev så nervös att jag i all hast passade den vidare till en i motståndarlaget och därmed var det slutpassat till mig. Så jag stod där och halvsov på planen och bara väntade att minuterna skulle rinna ut och jympalektionen skulle ta slut. Så ser jag det, målet framför mig, helt fritt, ingen målvakt, bara att skjuta. Jag viftade och ropade av frustration, "snälla passa mig, passa mig". Jag kunde inte missa den här chansen, det var min revansch mot klasskompisarna, mot läraren, mot idrotten, mot mig själv. Bollen passades till mig och jag hade den i mitt förvar. Jag andades och fokuserade. "Jag får inte missa, jag får inte missa. Fokus, fokus." Jag svingade högerbenet och sparkade bollen rakt in i mål. Uppfylld av glädje och självförtroende sprang jag runt på planen och skrek av lycka:"MÅÅÅÅÅL, MÅÅÅÅÅL!". Jag kände mig som väldens mest vana fotbollsspelare när jag sprang runt där på jympasalens golv som i mina tankar hade förvandlats till en fotbollsstadio. Allt som fattades var att mina lagkamrater skulle krama mig och lyfta upp mig och springa runt med mig på planen. När ruset hade lagt sig och verkligheten började komma tillbaka och jag såg runt på mina lagkamrater möttes jag av besvikna blickar. Jag förstod inte vad det var, jag blev så förvånad över att de inte kunde vara glada för min skull, och för lagets skull också för den delen. Det tog ett tag innan jag vågade accepterade sanningen, den kom till mig som en stor klump i magen med orden:
"Du har gjort självmål".

Allt måste bort nu. Vi flyttar om en vecka!

Är du intresserad av att köpa en Mikro för 50 spänn, ett komplett dvd- och sorroundsystem för 300 kr eller två takfläktar med spotlights för 400 kr så hör av dig!