Röd
Jag måste erkänna någonting som känns ganska tungt och jobbigt och nästan lite pinsamt. När Kent släppte sitt nya album "Röd" för någon månad sedan brydde jag mig inte om att lyssna på den överhuvudtaget. Jag har alltid varit den som har fått stå till svars för varför jag tycker om Kent, "depp-kent", och nu stod jag där själv och ifrågasatte min egen smak. "Orkar inte med dyster musik", tänkte jag. Inom mig kände jag att någonting inte riktigt stod rätt till, att jag hade blivit galen, men jag försökte intala mig själv att jag hade vuxit upp och slutat lyssnat på "emo-musik"(citat från bror). Men fy fan vad bra den nya plattan är! Hur kunde jag ens tänka dessa tankar? Hur kunde jag tvivla på vad jag stått för under hela min ungdom? Kent lyckas gång på gång, jag fullkomligt älskar deras musik. Kent är inte deppigt, jag blir åtminstone inte deppig av musiken, snarare tvärtom. Jag blir lycklig över att någon lyckas göra en sådan unik, tänkvärd och fantastiskt musik.
Kent har vuxit upp, det är bara jag som har genomgått en identitetskris.
Lycka till Isabel!
Imorn åker Issa till Chile i tre månader. Jag önskar henne all lycka och hoppas satt hon får en upplevelserik resa som kommer bli till många fina minnen. Igår bjöd vi på avskedsmiddag och fick jättefina presenter av Isabel. Jag kommer sakna att ha någon att träna box med, någon att fika med och någon att umgås med. Men tre månader brukar gå ganska snabbt, så vi ses snart igen!
Varma kramar Andrea.
Följ Isabel på:
http://www.palinka.se/blogg/ 
Jag trodde väl aldrig kärlek kunde vara såhär.
Jag tror alla nångång kommer till en punkt i livet när man känner sig totalt säker på vad det är man håller på med. Jag trodde kärlek liksom slutade varade magiskt när totalförälskelsen hade lagt sig och vardagen kommit in på livet. Men det där med ordet "vardag", varför ska det vara så negativt? Det är hemskt om vardagen endast handlar om vem som ska laga mat och handla eller tvätta och städa och jag skäms ibland när jag säger att jag inte har det så. Man får liksom inte vara för lycklig, men jag är det, ska jag dölja det? Jag delar min vardag med världens bästa människa, livet kan inte vara bättre. Efter snart tre år tillsammans växer sig banden allt starkare. Jag går nedför backen en dag när vi har bestämt att vi ska ses på stan för en fika. Jag ser dig på långt håll, du i din svarta jacka med lurvig luva, "björnjackan" brukar jag säga. Du strålar, trots att du säger att du känner dig seg och trött och sliten och "snart 30 år". Jag kan inte sluta le, jag försöker, men det går inte. Folk måste undra om jag är galen som går där och skrattar och ler för mig själv. Och jag kanske är galen, för jag hade väl aldrig anat att kärlek kunde vara såhär. Kärlek som skulle vara var hårt och svårt och jobbig och skit och "jävla idot-killar" och "jag ska aldrig mera ha en kille". Det är just därför jag börjar tveka om jag verkligen inte drömmer när jag ser dig stå där borta i hörnet och väntar på mig. Småspringer mot dig och det känns som jag lever i en hollywoodfilm. När jag pussar dig på pannan vet jag att det är på riktigt för du luktar DU och jag älskar dig så jävla mycket för det.
Kvinnliga komiker
Jag brukar inte föredra att använda uttryck som kvinnliga läkare, kvinnliga författare, kvinnliga skådespelare osv. Men i det här fallet använder jag kvinnliga komiker för att betona att det är just de kvinnliga komikerna som jag kritiserar, hade det varit manliga så hade jag skrivit manliga komiker. Varför använder nästan alla svenska, kvinnliga komiker sig av grova sexskämt för att nå ut? Det är liksom inte kul att höra hur Petra Mede djupgående berättar om oralsex. Varför kan inte vi kvinnor visa att vi inte behöver använda sex för att lyckas? Bilden av att män är roligare än kvinnor kommer att finnas kvar så länge tjejerna inte visar lite humor. Lite galen, rolig, icke-sexuell humor.
Andrea
Jag visste att jag hade en vass penna och starka åsikter,
men det här....
det trodde jag aldrig!
http://www.tackfilm.se/?id=1258670733021RA71
Paris
Paris var enormt, mycket större till ytan än vad jag minns från 7-årsåldern. Jag testade franska specialiteter som fondue, baguette, bearnaise, Escargots(snigel i vitlök(Danne är noggrann med att det är i singular)), ostar, vin, macarons, crepes och mycket mer. Mycket äta och dricka blev det. Förutom en trevlig resa med mycket roligt sällskap får Paris minus för: Dåliga engelskkunskaper, för lite pittoreska kvarter, för höga priser(en cappuccino konstade 6,5 euro). Hem fick jag med mig: en helt fantastiskt god, underbar, fin, alldeles för dyr fransk parfym och tre akvarelltavlor från en fransk konstnär vid floden.
Att slappa sig igenom universitetsstudierna
En tanke som slog mig idag när jag satt och skrev uppsats var hur nivån på arbeten inom universitetsvärlden måste ha försämrats de senaste åren. Jag har, under mina snart avklarade 3 terminer på universitet, till 99 % blivit negativt överraskad över hur inställnigen till att plugga har sett ut: "Jag går bara här tills jag hittar nått bättre", "Måste plugga för att få csn ju!" och "Det finns inga jobb så plugga är det enda alternativet", är alla fraser jag stött på. Under vårterminen när jag skrev uppsats sa en i min grupp: "Men det är inte så viktigt, det är ju bara skolarbete ju, vem bryr sig?". Vadå bara skolarbete? Vadå inte viktigt? Är det ingen som vill lära sig nått, hallå? Det man gör i universitetet lägger förmodligen grunden för vad du kommer hålla på med i framtiden, hur kan det vara oviktigt? När man väljer att plugga för att man är för slapp för att söka jobb tänker man inte särskilt långt, för hur kul är det att betala tillbaka alla csn-lån efter flera års studier som man bara slappat sig igenom och inte lärt sig någonting av? Det som förvånar mig ännu mer är hur lätt det är att slappa sig igenom universitetet. Jag sökte till min utbildning med den inställningen att jag var tvungen lägga i en högre växel, lägga allting på en högre nivå. Och visst är allting på en högre nivå, men bara för den som tar tag i arbetet och ser till att någonting blir gjort. Är man i en grupp med 6 pers kan 4 av dem göra ingenting och sedan få godkänt på arbetet ändå. Jag är förmodligen världens sämsta person att ha i grupp eftersom jag alltid vill få som jag tycker(till 99 % det rätta) vilket brukar sluta med att alla avskyr mig. Jag kan inte acceptera slapphet eller omotivation, det funkar inte, isåfall gör jag arbetet bättre själv.
Jag är fruktansvärd att arbeta med.
Men förmodligen kommer jag inte vara en av dem står som ett frågetecken när vi slutar om 1,5 år heller. Ibland är den hårda vägen den enda rätta vägen.
Till Far
Snart ska jag hem till mamma och pappa och fira pappa på Fars Dag. Jag har nog världens bästa pappa. Jag är glad att du är bestämd, drivande och rättvis och har den godaste hjärtat i världen. Man ärver många sidor av sina föräldrar.
Dagens musiktips
Markus Krunegård - Ingenting är vettigt 03.30
Det räcker med att lyssna på texten för att förstå allt..
aa, allt.
Ingenting är vettigt 03:30,
det har du rätt i men det struntar jag i.
Jag svär jag såg den,
den där glimten bakom hårt sminkade ögonen.
Dom sa någonting som jag alltid velat höra.
Jag tror det knappt själv med, men sen i lördags.
vet jag nåt som jag alltid velat veta jag vet
vad den sista jag älskar kommer heta.
Du är trött på musiker o jag är trött på utsikten
från bussen ska vi göra nåt åt det?
Kom igen, kom igen jag vill vara din vän kom igen,
med dig vill ja se framtiden.
Dom enda som jag träffar oftare än en gång är personalen
på Babylon, det är därför jag blev kär i henne bakom disken
när hon går av skiften är jag full o hon är nykter.
Ingenting är vettigt 03:30 det har du rätt i,
men det struntar jag i.
Jag svär jag såg den,
den där glimten bakom hårt sminkade ögonen.
Dom sa någonting som jag alltid velat höra.
Jag tror det knappt själv men sen i lördags
vet jag nåt som jag alltid velat veta jag vet
vad den sista jag älskar kommer heta.