jeandrea

En tanke som slog mig idag när jag satt och skrev uppsats var hur nivån på arbeten inom universitetsvärlden måste ha försämrats de senaste åren. Jag har, under mina snart avklarade 3 terminer på universitet, till 99 % blivit negativt överraskad över hur inställnigen till att plugga har sett ut: "Jag går bara här tills jag hittar nått bättre", "Måste plugga för att få csn ju!" och "Det finns inga jobb så plugga är det enda alternativet", är alla fraser jag stött på. Under vårterminen när jag skrev uppsats sa en i min grupp: "Men det är inte så viktigt, det är ju bara skolarbete ju, vem bryr sig?". Vadå bara skolarbete? Vadå inte viktigt? Är det ingen som vill lära sig nått, hallå? Det man gör i universitetet lägger förmodligen grunden för vad du kommer hålla på med i framtiden, hur kan det vara oviktigt? När man väljer att plugga för att man är för slapp för att söka jobb tänker man inte särskilt långt, för hur kul är det att betala tillbaka alla csn-lån efter flera års studier som man bara slappat sig igenom och inte lärt sig någonting av? Det som förvånar mig ännu mer är hur lätt det är att slappa sig igenom universitetet. Jag sökte till min utbildning med den inställningen att jag var tvungen lägga i en högre växel, lägga allting på en högre nivå. Och visst är allting på en högre nivå, men bara för den som tar tag i arbetet och ser till att någonting blir gjort. Är man i en grupp med 6 pers kan 4 av dem göra ingenting och sedan få godkänt på arbetet ändå. Jag är förmodligen världens sämsta person att ha i grupp eftersom jag alltid vill få som jag tycker(till 99 % det rätta) vilket brukar sluta med att alla avskyr mig. Jag kan inte acceptera slapphet eller omotivation, det funkar inte, isåfall gör jag arbetet bättre själv.

Jag är fruktansvärd att arbeta med.
Men förmodligen kommer jag inte vara en av dem står som ett frågetecken när vi slutar om 1,5 år heller. Ibland är den hårda vägen den enda rätta vägen.