jeandrea

För ungefär fem år sedan bestämde jag mig för att jag någon gång i mitt liv skulle åka till Ungern för att lära mig ungerska. Men egentligen började allting redan när jag var liten och hörde farmor och pappa prata ungerska med varandra. Det var fascinerande och spännande, och jag sa till pappa "Lär mig ungerska!" varvid han svarade "Javisst!". Sedan förbjöd jag honom att prata någonting annat än ungerska med mig, inte ett enda svenskt ord var tillåtet. Men som den otåliga lilla flickan jag var så höll löftet bara i någon timme, och givetvis var det jag som bröt det.

Och det har blivit många ungernresor genom åren och på köpet har jag faktiskt lärt mig en hel del ungerska. Men det var inte förrän förra sommaren som jag bestämde mig för att faktiskt åka. Allting berodde på en fantastiskt resa där jag fick agera tolk i gänget bestående av brorsan, Danne, kusin Linus och hans Caroline. Det var fantastiskt att för en gång skull vara den som kunde språket bäst!

Därför bestämde jag mig för att åka efter att jag hade avslutat min utbildning. Och nu är vi där, nu är det dags, idag åker jag. Man kan säga att det känns overkligt, spännande, jobbigt och fantastiskt på samma gång.

Att lämna den man älskar kan nog vara det svåraste jag någonsin gjort. Men jag gör det också för att jag vet att han finns kvar, att han kommer att vara där när jag kommer tillbaka. Jag försöker att tänka långsiktigt, att tänka att vi kommer att vara där för varann i resten av våra liv. Tänker man så, är inte tre månader en så lång tid.

Men att lämna dig Daniel känns overkligt. Du är så mycket mer för mig än bara min pojkvän. Du är min bästa vän, min polare, min sambo, min familj, min älskade och min stora kärlek. Att inte kunna dofta på ditt hår det sista jag gör innan jag somnar känns konstigt.

Att leva med Daniel är det bästa som finns. Det är ungerfär som att ha sommar året om. Och vem vill inte ha det?

Jag kommer sakna dig älskling men vi ses ju snart igen. Det sägs att tiden går fort när man har roligt, och det vet jag ju stämmer för tiden bara rusar iväg när jag är tillsammans med dig...


Glöm inte bort att följa mig på min Ungernblogg: http://andi.palinka.se/

Under sommaren har ni kunnat följa mig och min kompis Marcus och vårt radioprogram Någonstans i Sverige. Varje vecka har vi producerat ett avsnitt som alla har haft olika teman. Vi har haft gäster och vi har vart ensamma, vi har vart på caféer och vi har varit hemma hos mig. Åtta avsnitt blev det totalt och det sista avsnittet, inklusive alla andra, kan ni hitta här: http://slipsens.podbean.com/

Jag tackar Marcus för att ha varit en bra kompanjon, våra gäster, alla lyssnare som har följt oss och alla som på något sätt har varit involverade i denna produktion. Håll utkik efter oss, vi dyker på när du minst anar det!