jeandrea

Älska Daniel-Dagen!

Det doftar nybakta rågbullar och hemlagat husmanskost. I tvättstugan står en tvättkorg och väntar på kläderna som tvättas runt i maskinen. Jag hör Aktuellts signaturmelodi ifrån vardagsrummet. Jag går till vardagsrummet och möter en ensam kaffekopp på tv-bordet som har vält ut över ett färsk exemplar av DN. Kaosartat med strukturerat, koppen har liksom vält precis som den alltid brukar göra, efter en utritad modell. Nyheterna dånar i vardagsrummet, är någon döv? Jag tror jag just blev det. Jag läser en lapp som ligger slängd på golvet, den måste ha blåst ner från bordet av vinden från fönstret som är öppet på glänt sommar som vinter. "Älskling, glöm inte att köpa mjölk och tvättmedel på vägen hem. Titta i skafferiet om det är något annat du behöver köpa! Puss." Jag går till skafferiet och när jag öppnar skåpet väller det ut dofter av alla möjliga slag. Det goftar nästan nybakta vaniljbullar, sånadär med socker på. I skafferiet ligger det en halvuppäten chokladkaka, 70 procentig, den är försluten med en klämma från ikea. Jag smakar en bit, känner ingen smak, tar lite till, känner ingenting. Jag spottar ut den kakaobruna smeten på golvet och springer ut i hallen där jag ser hur mina skor står på dörrmattan och väntar på mig. De ser nästan overkliga ut, mina skor. De försvinner längre och längre bort från mig, jag kan knappt se dem längre. Jag springer allt vad jag har men jag kommer ingenstans, förgäves sliter jag mina händer efter mina skor. Tillslut lyckas jag få tag i ett skosnöre och sliter tag i den ena skon, öppnar ytterdörren och rusar ut på gården och inser just att jag har hälsat på hos mig själv om 20 år...

Ibland ljuger jag för mig själv och för andra utan att jag vet om det. Jag tror det är lite av en sjukdom. Det kan handla om de mest oväsentliga saker i hela världen och egentligen handlar det inte om att jag ljuger, utan det handlar om att jag har ändrat åsikt om någonting jag länge har tyckt. Typ som att kronprinsessan Viktoria är ful, det tycker jag inte alls men när någon frågar så säger jag att jag tycker det bara för att jag alltid har tyckt det. Jag glömmer bort att jag har ändrat mig. Eller om någon frågar mig om jag gillar Kill Bill så svarar jag promt "nej" trots att jag sist jag såg den tyckte den var genialisk. Jag tror liksom att alla andra förstår att jag menar att jag tycker att Viktoria är vacker och att Kill Bill är bra, jag kan bara inte säga det, det går liksom inte. Det är nått fel på mig.