jeandrea

Jag var hos sjukgymnasten igår och fick två positiva besked: jag kan gå utan kryckorna hemma och jag slipper plasta in knät när jag ska duscha. Det här är en enorm lättnad för mig för det betyder att jag inte behöver hjälp med allting längre, kan numera duscha själv och bära en kopp kaffe in till datarummet utan att ropa på Daniel.

Ibland har man bara en såndär dag då allt går åt skogen. Idag var en sådan dag.
Jag vaknade 9.15, efter att ha drömt den mest underbara dröm på länge, med ett strålande humör som jag trodde skulle hålla i sig. Gjorde en rejäl frukost med fil, macka, juice och te och tog mig tid för att läsa tidningen eftersom jag inte skulle börja förns 13.15. Klockan 10.00 ringer Amanda och säger att schemat har ändrats och att vi börjar 10.15 istället. Mitt uppe i mitt tedrickande, morgonfrilla och morgonrock så insåg jag att jag var tvungen att pallra mig till skolan eftersom jag trodde det var en viktigt föreläsning om Essä-skrivande. Jag skyndade mig, så gott som det gick, att hoppa runt i lägenheten på kryckorna och få tag i något snabbt och enkelt att ta på mig, och utan att kolla så satte jag på mig en randig långärmad t-shirt och jeans. Hastigt borstade jag tänderna och satte på mig glasögonen, ringde Richard och frågade om han kunde skjutsa mig och lämnade lägenhet utan halsduk eller vantar(det fanns inte tid för att krångla med det). När jag kom till skolan, endast 5 minuter försenad(!), hoppade jag in i salen och försökte att göra en så diskret entrè, trots mitt hoppande, som möjligt. När jag efter en stund upptäckte att jag hade en stor chokladfläck på tröjan som inte hade gått bort i tvätten efter att jag hade gjort chokladpraliner till pappa i Fars Dag, fick jag panik och försökte dölja fläcken genom att sitta med handen under hakan och se smart ut. Pga av att jag inte hade någon halsduk att linda kring halsen så lånade jag Amandas för att täcka den där fula fläcken som såg ut som en "Spagetti med köttfärssås-fläck" från ett glatt dagisbarn som låtit spagettin dingla ner från hakan. Det visade dig dessutom att lektionen endast var en gruppindelning för dem kommande Essäskrivningarna och att min grupp tydligen redan hade delat in oss i två mindre grupper så därför frågade jag mig: "Vad gör jag här?" och "Hur ska man kunna skriva en Essä på 3 personer?"

Ibland blir det kaos även i min lilla, strukturerade värld.

Läkningsprocessen är i full gång och jag gör mina övningar för att benet ska bli lite bättre för varje dag som går. Att tvingas gå med kryckor är verkligen skitjobbigt eftersom jag dessutom inte vet när jag kan börja gå utan dem igen. Igår sa Amanda : " jag har alltid varit avundsjuk på folk som går på kryckor" men efter mitt utalande därefter är jag ganska säker på att hon aldrig mer kommer avundas kryckhoppare. Spenderar min tid mestadels i Jursla för att få lite umgänge kring mig, Daniel har ju lämnat mig denna helg.(Inte lämnat mig i den bemärkelsen att vi har gjort slut utan lämnat mig för någonting så hemskt på tre boksätver...(wow))
Det blir också andra oväntade komplikationer av att jag är sängliggande och ensam, man tänker för mycket! Tänker på småsaker som man förstorar upp, tänker på framtiden och dess oskrivna blad. Jag tror att min hjärna är extremt överhettad för tillfället och jag känner för första gången på länge för att festa till det! Låta tankarna skjöljas bort av alkoholen, låta enkelheten ta in, låta det komlicerade livet ta en break, en fikapaus, en nap.
Smärtan i benet gör det dessutom ourthärdigt att sitta i en bananställning framför datorn så jag måste tyvärr lämna er och återvänta till sängen för lite läsning, för tillfället En studie i katastroffysik, Marisha Pessl.