jeandrea

Kom just att tänka på en rolig grej som hände i en sommarstuga i Ungern för 6 år sedan. Min familj delade stugan med mina kusiners familj så vi var sammalagt 9 peroner på en toalett i 3 veckor. Ni kan ju tänka er pressen på den stackars toan! Till det hör att ungerska toaletter inte riktigt är konstruerade som svenska klosetter. Det finns liksom en "hylla" i toan där det vackra bruna hamnar och som måste ha en tillräckligt kraftig spolning för det att glida ner i avloppet. Hursomhelst så har jag en kusin som heter Linus vars humor är ganska sjuk. En dag när kön till toan var extra lång bestämde sig min härliga kusin för att göra nummer 2.  Han visste att jag var nästa på tur så han ville helt enkelt jävlas med mig. När jag kom in på toan möttes jag inte bara av en fruktansvärd stank utan när jag öppnade toalocket fick jag se den längsta bajskorv jag någonsin skådat! En fem meter lång, illaluktande sak låg vackert ihoprullad på den lilla hyllan i den ungerska, mindre utvecklade, toaletten. Jag som var 15 år gammal på den tiden, skrek av äckel! Men min kusin bara skrattade så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till för att hämnas honom, eller någon annan. Jag visste ju att min kusin Sanna var nästa på tur.....

Detta bajseri blev en ond cirkel vilket gjorde att man visste vilket syn man skulle mötas av varje gång man öppnade toalettlocket.

Idag lämnade jag för sista gången(förmodligen) ksm:s lokaler på Plan 6 i Spetsen. Jag kände mig lättad när jag gick därifrån, men samtidigt helt förvirrad. Det känns som att jag har blivit nedsläppt från ett rymdskepp på en okänd planet och är helt ensam, och som ni kanske vet så är jag  livrädd för rymden! Jag kanske inte bara är livrädd för rymden utan för att inte veta vad som hända skall, hur min vår ska se ut, min framtid. Jag funderar över det roliga vi gjort på ksm, funderar över om jag har gjort fel, tänker att det fanns 2 lärare som var grymma och läser arbeten jag gjort under hösten. Men jag tänker också på hur många gånger jag har kommit hem från skolan och mått dåligt över att jag har valt fel, mått dåligt över att jag har känt mig som en fisk i fel vatten. Jag har klagat över att utbildningen inte gav vad jag hade förväntat mig och undrat om jag någonsin kommer att få ett jobb. Jag har varit arg och frustrerad över att kompetens slarvas bort pga av fel föreläsningar, fel föreläsare, fel upplägg. Varit galen på att folk inte haft amitioner och varit besviken på mig själv för att motivationen inte har funnits där. Men nu sitter jag här och känner mig vilsen ändå. Dels för att jag inte vet vad jag ska göra nu och dels för att det fanns en liten del i mig som faktiskt gillade utbildningen. Hur ska man någonsin veta vad som är "min grej"? Det verkar ju inte räcka med att välja en utbildning där ämnesområdet ligger inom mina intressen. Men jag är ung och har egentligen hela livet på mig att försöka hitta det rätta, hitta "min grej". Jag vet vad jag vill läsa i höst, ser fram emot det och kanske är det t.o.m "min grej", vem vet?
Med en klump i bröstet ska jag ut och andas in den nya lyften och hoppas att min vår i den nya lägenheten och min höst på den nya utbildningen kommer att bli som jag förväntar mig. Kunskapen ligger där ute och väntar...

1. Att ta viktiga beslut
Har idag bestämt mig för en sak jag har gått och velat på hela hösten och vintern. Jag har bestämt att jag ska följa mitt hjärta. Har ingen lust att gå med en klump i magen jämt så idag när jag tog beslutet var det som att en sten lossnade. Kan dock inte säga vad saken gäller eftersom det inte är officiellt ännu, men jag återkommer.

2. Moccabryggare
Från lite större beslut till lite mindre värdsliga ting:
I höstas köpte jag en moccabryggare från jobbet och brottades flera gånger med att få gott kaffe. Följde instruktionerna men kaffet smakade gång på gång metall. Men efter att ha googlat på hur man gör det bästa moccakaffet fann jag den bästa metoden som jag ska presentera för er:
Knepet är att dra på högsta värmen på spisen och att hela tiden ha locket öppet. När kaffet börjar bubbla upp så tar man av bryggaren och låter kaffet bli klart. Det bli fantastiskt kaffe!

3. Mitt namn
När jag var liten mådde jag ibland dåligt över att jag hade ett namn som ingen hade hört talas om. "Vadå Andreas? Är du en kille?", var frågor som jag mötte dagligen. Idag, i vuxen ålder, är jag extremt nöjd med mitt namn. Så tack mamma och pappa för att ni valde att döpa mig till Andrea, kanske världens finaste namn!