jeandrea

För ungefär fem år sedan bestämde jag mig för att jag någon gång i mitt liv skulle åka till Ungern för att lära mig ungerska. Men egentligen började allting redan när jag var liten och hörde farmor och pappa prata ungerska med varandra. Det var fascinerande och spännande, och jag sa till pappa "Lär mig ungerska!" varvid han svarade "Javisst!". Sedan förbjöd jag honom att prata någonting annat än ungerska med mig, inte ett enda svenskt ord var tillåtet. Men som den otåliga lilla flickan jag var så höll löftet bara i någon timme, och givetvis var det jag som bröt det.

Och det har blivit många ungernresor genom åren och på köpet har jag faktiskt lärt mig en hel del ungerska. Men det var inte förrän förra sommaren som jag bestämde mig för att faktiskt åka. Allting berodde på en fantastiskt resa där jag fick agera tolk i gänget bestående av brorsan, Danne, kusin Linus och hans Caroline. Det var fantastiskt att för en gång skull vara den som kunde språket bäst!

Därför bestämde jag mig för att åka efter att jag hade avslutat min utbildning. Och nu är vi där, nu är det dags, idag åker jag. Man kan säga att det känns overkligt, spännande, jobbigt och fantastiskt på samma gång.

Att lämna den man älskar kan nog vara det svåraste jag någonsin gjort. Men jag gör det också för att jag vet att han finns kvar, att han kommer att vara där när jag kommer tillbaka. Jag försöker att tänka långsiktigt, att tänka att vi kommer att vara där för varann i resten av våra liv. Tänker man så, är inte tre månader en så lång tid.

Men att lämna dig Daniel känns overkligt. Du är så mycket mer för mig än bara min pojkvän. Du är min bästa vän, min polare, min sambo, min familj, min älskade och min stora kärlek. Att inte kunna dofta på ditt hår det sista jag gör innan jag somnar känns konstigt.

Att leva med Daniel är det bästa som finns. Det är ungerfär som att ha sommar året om. Och vem vill inte ha det?

Jag kommer sakna dig älskling men vi ses ju snart igen. Det sägs att tiden går fort när man har roligt, och det vet jag ju stämmer för tiden bara rusar iväg när jag är tillsammans med dig...


Glöm inte bort att följa mig på min Ungernblogg: http://andi.palinka.se/

Under sommaren har ni kunnat följa mig och min kompis Marcus och vårt radioprogram Någonstans i Sverige. Varje vecka har vi producerat ett avsnitt som alla har haft olika teman. Vi har haft gäster och vi har vart ensamma, vi har vart på caféer och vi har varit hemma hos mig. Åtta avsnitt blev det totalt och det sista avsnittet, inklusive alla andra, kan ni hitta här: http://slipsens.podbean.com/

Jag tackar Marcus för att ha varit en bra kompanjon, våra gäster, alla lyssnare som har följt oss och alla som på något sätt har varit involverade i denna produktion. Håll utkik efter oss, vi dyker på när du minst anar det!

Den här sommaren har varit lite annorlunda än andra somrar. Den har bara sprungit iväg. Kanske beror det på det ganska dåliga vädret, kanske beror det på att jag hela tiden har haft en glädje- och sorgblandad klump i magen inför min resa till Ungern. Känslan av att lämna Daniel, känslan av att lämna Sverige, känslan av att den svenska sommaren glider ur mina händer.

Jag har hunnit med många sena nätter, många lyckade fester, mycket vin och mycket mat. Jag har hunnit med att lukta på sommaregnets varma ångor och morgondisens fuktiga luft. Jag har hunnit med att ta examen, fyllt år och vandrat med Daniel i Köpenhamn. Jag har badat naken, tältat och ätit jordgubbar tills jag fått ont i magen. Jag har producerat radioprogram, haft ströjobb och skrivit cv. Jag byggt om kök och fixat balkong. Jag har fått en paprika på min planta och jag har haft färska kryddor. Jag har bakat två jordgubbstårtor och jag har bjudit på tapas. Jag har solat utan att bränna mig, jag har badat så att huden har blivit svampaktig, jag har gjort hemmagjord vaniljglass och jag har cyklat många mil. Jag har vandrat runt strömmen och låtit sommarens alla dofter uppfylla mig av glädje och sorg för att jag inte kan låta den dröja lite i mina händer.

Ibland är det härligt att bara unna sig att äta gott och ha det bra när det regnar och åskar utanför. Igår var en sådan dag.

Lunch. (Jag verkar va ensam i världen om att tycka om den där skinkan)


Efterrätten bestod av hemmagjord glass med blåbär och nybryggt kaffe...


...som avnjöts i sällskap med Pippi Långstrump på teven


Tommy: Daniels favoritkille


Sedan kom Erica och jag bjöd henne på mat


Som vi avnjöt på balkongen



Och så avslutades kvällen med en sväng till stan och Veronica Maggio, en öl och gott sällskap.

Tack för en underbar vistelse, och en underbar födelsedag i Köpenhamn!

Mode och trender, outfits och sommarfavoriter. Allt detta pratar vi om i veckans avsnitt där modebloggerskan Hanna Friberg också medverkar. Lyssna!

http://slipsens.podbean.com/2011/07/04/nagonstans-i-sverige-avsnitt-4-%e2%80%93-%e2%80%9dvill-man-vara-fin-far-man-lida-pin%e2%80%9d/

Vi pratar träning i veckans avsnitt av Någonstans i Sverige. Gå in, lyssna, ta del av våra träningstips och gå ut och rör på dig i detta vackra väder!

http://slipsens.podbean.com/2011/06/27/nagonstans-i-sverige-avsnitt-3-seriosa-traningsklubben/

Synpunkter och kommentarer kring programmet mottages gärna.

I slutet av terminen skulle vi skriva en essä som sammanfattade våra år på KSM, praktiken och den framtid som ligger och väntar framför oss. Jag skrev en essä om hur man formas som människa genom de små och stora saker man stöter på i livet. Och under tiden jag skrev så upptäckte jag att det som faktiskt har format mig allra mest är mina år på KSM. Jag har velat och varit osäker, hoppat av och hoppat på igen och slutligen avslutat en utbildning som har gett mig klarhet inför vad jag vill göra med mitt liv. För det är jag evigt tacksam.

I fredags firade jag min examen i goda vänners, och familjs sällskap. Det blev en fantastisk kväll. Vi grillade, pratade, skrattade och hade det helt fantastiskt. Jag vill tacka alla som sa så fina saker till mig, var ärliga och raka så som riktiga vänner ska vara. Tack, tack och åter tack!

Så jag vill avsluta det här inlägget med ett citat från min essä som jag tror många av er kan ta del av i framtiden. För glöm inte bort att allt som händer i ditt liv har betydelse.

"Att formas handlar därför om att låta händelser runtom oss ske. För det är de små och stora sakerna i livet som påverkar, ger avtryck, förändrar och formar våra identiteter. Såsom en utbildning, en tre månaders praktik, valet att hoppa av eller inte, att byta jobb, att bryta upp med en vän eller att välja en röd istället för en grön tröja.

Likt leksaksfiguren i mjöl som jag hade som barn har jag formats till någon jag inte var för tre år sedan. Det betyder inte att min personlighet aldrig mer kommer knådas om under mina år framöver. Jag kommer att förändras, rensa ut, fylla på och tvätta bort. Men jag vet att utbildningen, praktiken och alla de andra små och stora sakerna i livet har satt sina spår, och det, mina vänner, är i alla fall ränder som aldrig går ur."










(Fotograf Helena M.)