jeandrea

I Svergie skyller man alltid dåligt beteende på en dålig uppväxt och misär. Men hur länge ska vi tillåta folk att bete sig hursomhelst? Lyssnar just nu på radio där de diskuterar kvinnomisshandel och och frågan om männen som slår aldrig får ta sitt ansvar. Jag har ett ganska enkelt svar på detta: Självklart är det mannens fel. Man måste kunna ta ansvar för sitt eget liv och handlingar för det är ju handlingarna i sig som skapar den person man blir. Det måste finnas en gräns för hur mycket man ska hjälpa till i Svergie, någongång måste alla ta sig i kragen!
Någonting annat de diskuterade nyligen var frågan "Varför finns det män som inte slår?". Vadå, skulle det ligga i mannens natur(?) att slå och vara aggressiv? Ska vi skylla på hormonerna igen? Oj, var tog jämställdheten och föreställningen om att en manlig och kvinnlig natur inte existerar vägen? 

Kommer hem efter en dag på jobbet kl. 21.00 och sätter mig vid datorn brevid min pojkvän som spelar dataspel. Frågar vänligt om jag kan smaka hans godis som ligger på databänken: "JAAA!" svarar han med irriterad stämma. Han är tydligen inne i nått viktigt i spelets värld.
Det är likadan med min bror. Jag ringer honom några gånger i veckan och så fort han hör att det är jag säger han: "Asså, fan Andrea, du ringer jämt så olämpligt". "Men det är viktigt", svarar jag. "Men jag spelar ju för fan Red Alert 3!"
När jag besöker mina föräldrar möts jag alltid av en dataspelsgalen pappa som sitter på kontoret: "Hej pappa, hur är det?"........inget svar. Jag går upp till mamma på övervåningen och umgås med henne ett tag istället. Går ner efter någon timme och frågar pappa om han vill följa med ut på en promenad: "Ja", svarar han, "Men jag måste bara avsluta detta först, tar bara 10 minuter", "Okej, men säg till när du är klar", säger jag. Efter 1 timma har jag inte hört något från pappa och efter 2 timmar är det dags att åka hem. Jag går in till pappa och säger "Hejdå, jag åker nu". "Va, redan? Vi skulle ju ta en promenad".
När jag står i dörren kommer pappa och säger: "Åh, Andrea, du är här så sällan nuförtiden".

Det finns nog många som jag som känner igen obehaget med att gå ensam hem genom stan på kvällarna, framförallt tjejer/kvinnor. När jag slutar 23 cyklar jag det absolut snabbaste jag kan eftersom jag rent utsagt är livrädd, jag riskerar alltså att bli påkörd av en bil bara för att ta mig hem säkert.
I förra veckan blev en kvinna i min ålder våldtagen på en gata nära oss, samma väg som jag ofta går/cyklar på när jag ska hem från jobbet. Det kunde lika gärna hänt mig! Jag har numera slutat att cykla på de små vägarna och gränderna och åker oftast där det är mkt folk och rörelse. Men ska det behöva va så? Ska en kvinna behöva vara så rädd för att något spyko inte kan styra sina behag. Vad är det för män som tänder på att höra en kvinna skrika för sitt liv?
Jag är så trött på att vissa män tror att tjejers kroppar bara är objekt där man kan ta för sig som man vill. Det behöver inte bara gälla det fruktansvärda som våldtäkt, utan också små smällar på stjärten på krogen eller något äckel som flåsar i ens öra och gnider sig emot en på dansgolvet när man tydligt visat att man inte är intresserad
Hela samhället är präglat av att det är kvinnornas uppgift att se till att inte bli våldtagna. Skulden sitter hos kvinnan som kanske har haft utmanande klädsel eller varit alkoholpåverkad, då får man liksom "skylla sig själv". Det är som att kvinnan inte äger sin egen kropp, att det är samhällets "leksak". För en våldtäktsman ska inte få lindrigare straff om kvinnan hade kort kjol eller var full, det ger honom inte rätten till att röra henne för det. Män som inte kan hålla sina fingrar i styr borde helt enkelt spärras in på livstid och få sina k-organ avhuggna så att de, aldrig, aldrig, aldrig kan förstöra en kvinnas liv igen!

Vad tycker du?

När det gäller feminism så har det egentligen inte hänt så mycket sedan 50-talet då Husmoderns Köksalmanack(för att behaga mannen) var på modet. Detta fick jag klart för mig idag när jag såg Outsiders - Lydiga fruar på kanal 5. Det är klart att man har uppmärksammat problemet med ojämnställdhet men vi har ännu inte tagit till de rätta redskapen för att få ett jämnställt samhälle. Programmet handlade om ett gäng kvinnor vars liv gick ut på att passa upp på sin man, tvätta, städa, diska, laga mat, vara ett bihang, vara vacker, ställa upp, hålla tyst vid rätt tillfälle och helt enkelt leva sitt liv för någon annan. Deras män var sjukligt konservativa och gjorde allt för att försöka få den perfekta hustrun som i vått och torrt vad medveten om sina plikter. Men vissa män hade inte alltid haft det så lätt. Några av de par i inslaget hade haft en tuff period i början av äktenskapet just för att frun verkade för dominant, ofeminin och självständig. Dessa kvinnor fick läsa en bok, The surrender woman(den kapitulerade kvinnan), med en tillhörande kurs i hur man som kvinna lär sig att ta ett steg tillbaka, behaga och tillfredställa sin man för ett långt och lyckligt äktenskap.
Det mest förvånande med detta är att programmet handlade om västerlänska kvinnor från England och Usa som tror att vägen till ett lyckligt äktenskap är att passa upp på sin make. Är det verkligen 2000-talet vi lever i, och var tog kärleken vägen? Älskar man inte varandra för den man är?
Hur som helst var detta ett bevis på att utvecklingen inte har kommit så långt. Dagens feminister hjälper inte till i utvecklingen mot ett jämnställt samhälle, dem får männen att hata kvinnor och kvinnor att hata kvinnor. För att få ett jämnställt samhälle behövs det inga manshatande, orakade, homosexuella kvinnor som demonstrerar på stan utan resultat, utan vi behöver starka kvinnor som går sina egna vägar, som vägrar att acceptera den konservativa synen på roller, som kan sköta sin egen ekonomi och som för all del bestämmer över sig själva.... kort och gott; en kvinna som jag!

Jämnställdhet är inte mannens sak, utan nu får kvinnorna ta i med hårdhandskarna!