Examen, framtid och pirrande sommarkänslor.
I slutet av terminen skulle vi skriva en essä som sammanfattade våra år på KSM, praktiken och den framtid som ligger och väntar framför oss. Jag skrev en essä om hur man formas som människa genom de små och stora saker man stöter på i livet. Och under tiden jag skrev så upptäckte jag att det som faktiskt har format mig allra mest är mina år på KSM. Jag har velat och varit osäker, hoppat av och hoppat på igen och slutligen avslutat en utbildning som har gett mig klarhet inför vad jag vill göra med mitt liv. För det är jag evigt tacksam.
I fredags firade jag min examen i goda vänners, och familjs sällskap. Det blev en fantastisk kväll. Vi grillade, pratade, skrattade och hade det helt fantastiskt. Jag vill tacka alla som sa så fina saker till mig, var ärliga och raka så som riktiga vänner ska vara. Tack, tack och åter tack!
Så jag vill avsluta det här inlägget med ett citat från min essä som jag tror många av er kan ta del av i framtiden. För glöm inte bort att allt som händer i ditt liv har betydelse.
"Att formas handlar därför om att låta händelser runtom oss ske. För det är de små och stora sakerna i livet som påverkar, ger avtryck, förändrar och formar våra identiteter. Såsom en utbildning, en tre månaders praktik, valet att hoppa av eller inte, att byta jobb, att bryta upp med en vän eller att välja en röd istället för en grön tröja.
Likt leksaksfiguren i mjöl som jag hade som barn har jag formats till någon jag inte var för tre år sedan. Det betyder inte att min personlighet aldrig mer kommer knådas om under mina år framöver. Jag kommer att förändras, rensa ut, fylla på och tvätta bort. Men jag vet att utbildningen, praktiken och alla de andra små och stora sakerna i livet har satt sina spår, och det, mina vänner, är i alla fall ränder som aldrig går ur."
(Fotograf Helena M.)
Slutspurten
Det är alltid något speciellt med helgerna strax innan sommaren. Man hittar på saker, är ute, grillar, leker, umgås, är spontan... det känns nästan som sommar. Eller snarare, man luras över att det är sommar. Sen sitter man nyduschad på söndagskvällen men lite ångest inför morgondagens skol-/arbetsdag och längtar, något så in i helsike, till "sommarlovet". I år ska "sommarlovet" firas lite extra för en nyexaminerad mediestudent. Men nu är det bara att bita ihop, bara en månad kvar.
Härligast är livet när man blandar högt och lågt.
Ännu är det ett par-tre timmar kvar tills dess. Eftermiddagen består av ett par koppar starkt, kanske ljummet, kaffe, en banan som har blivit brun och mosig i väskan, 33 cl vatten, några toabesök och uppsatsskrivande på avancerad nivå.
Ikväll kommer min älskade bror och sover över. Vi ska spela gamla segaspel och titta på Bert den sista oskulden.
Så är jag där igen..
Men så tänkte jag att jag likagärna kunde sitta hemma och plugga. Dels för att jag var lite frusen och inte ville gå ut och dels för att jag intalade mig själv att det skulle gå lika bra att plugga hemma. Varför blir det alltid såhär? Jag har inte gjort ett skit idag, jo, jag har planerat upp arbetet(som jag förövrigt alrig kommer igång med) men i övrigt har jag bara läst meninglösa bloggar och tittat på engelska såpor och druckit kaffe. Jag måste verkligen komma igång med kandidatuppsatsen nu, det här är i princip det sista jag gör av utbildningen(förutom praktiken i vår) och sedan är det bye bye KSM forever!
Nae, nu måste jag ta tag i det här. Jag måste rycka upp mig, jag måste hitta inspiration. Kanske skulle vara lämligt att ta sig en löparrunda i höstsolen?
På tal om inspiration: Min uppsats handlar, eller ska handla om, hur man förlöjligar kristendomen i media. Har du något expempel på detta så är jag jättetacksam för tips!
Om hemtentor och andra skolarbeten
Det finns en sensationell känsla av att skicka in ett skolarbete som man under flera veckor har slitit med, haft ångest över och som stundtals har fått en att tvivla över sin egen kompetens. Så känns det extra bra när man är nöjd över det man presterat också, att man fick till den där snygga slutklämmen tillslut. Ja, man är riktigt stolt över sig själv. Och så nästa dag i skolan när man sitter och pratar om det och får frågan: "Gick det bra för dig?" svarar man alltid något i stil med: "nja, jag vet inte jag flummade bara iväg där mot slutet". Man vill inte erkänna att det där "flummandet" förmodligen tog arbetet till en helt ny nivå, en riktigt bra nivå. Nae, man vill inte erkänna det för sina klasskompisar, eller för dig själv, för att vara på den säkra sidan när man väl får tillbaka arbetet. Om det nu mot all förmodan visar sig att "flummandet" verkligen spårade ur kan man alltid svara sina vänner, och sig själv, med att: "Ja, jag sa ju det". Jublar läraren säger man istället: "DET TRODDE JAG ALDRIG!" (Nae, just det. Du är så jävla impad av dig själv så du inte vet var du ska ta vägen!)
HEMTENTAN
JAG PLUGGAR HELA TIDEN
VARFÖR BLIR DEN ALDRIG KLAR?!
Godmorgon
Alldeles straxt ska jag iväg och börja filma på riktigt tillsammans med mina fyra andra gruppmedlemmar. Vi ska klättra upp i ett kyrktorn för att kunna filma från fågelperspektiv, det kommer bli snyggt tror jag.
Igår var jag och Daniel på Lars Winnerbäck och det var en alldeles underbar konsert, framförallt mot slutet. Vi fick möta en personlig Lars som med en berörande tal berättade om hur han aldrig passade in. Publiken var helt tagen. Konserten slutade med att vi gick möta Söndermarkens riktiga ansikte, dvs bilder från Linköping. Jättefint.
Nu väntar en tuff helg framför mig. Idag och imorgon filmar vi hela dagen och på söndag jobbar jag åtta härliga timmar, och så är det tidigt uppgång på måndag givetvis, lite redigering väntar.
Att slappa sig igenom universitetsstudierna
Jag är fruktansvärd att arbeta med.
Men förmodligen kommer jag inte vara en av dem står som ett frågetecken när vi slutar om 1,5 år heller. Ibland är den hårda vägen den enda rätta vägen.
Ingenting i stil med "Den blomstertid nu kommer"...
Nu har jag alltså avklarat ett år av min utbildning och man kan väl lugnt säga att det har varit ett turbulent år. Det första halvåret gick åt att fundera över om det verkligen var det här jag ville hålla på med tills jag i februari bestämde mig för att hoppa av. Det gick inte många timmar innan jag insåg att jag hade tagit fel beslut och hoppade på utbildningen igen dagen därpå. Det var ett beslut jag inte ångrade för det fick mig att inse vad jag vill göra med mitt liv, åtminstone de två resterande åren framöver. Den här våren har varit jätterolig, framförallt när vi har jobbat med video och haft intressanta föreläsningar och individuella litteraturuppgifter. Men den har också varit skitjobbig beroende på att jag hela våren har jobbat i en grupp som inte alls har fungerat. Jag har försökt att hålla fasaden uppe men innerst inne har jag insett att det inte fungerar när den större delen av gruppen inte har någon motivation. Det har gjort att även jag, nu på slutet av terminen, har tappat kreativiteten. Men på många sätt har jag insett att det är såhär livet ser ut, man kommer att tvingas jobba med folk som inte alls ligger på samma nivå och då får man helt enkelt lära sig lösa dem problem som uppstår. Det har ioförsig inte fungerat så bra i vår grupp men nu har jag åtminstone den erfarenheten med mig till nästa gång jag gör ett grupparbete.
Så idag hade vi en kursutvärdering i två timmar och det var allt. Inga blommor i håret och psalmer i kyrkan med en fröken som önskar alla trevlig sommar och ingen glass-med-jorgubbar-i vit känning som blir smutsig av gräset utan bara ett försiktigt "Glad sommar" till någon man förmodligen inte kommer träffa på flera månader. Istället gick jag hem och la mig i sängen och sov med en ipren i kroppen och drömde om höstens nya dagar.
Trevlig sommar!
This is it?
På onsdag nästa vecka är det premiär för utställningen "Ensam", kanske världens sämsta utställning. Välkomna!
Arga Andrea är tillbaka
Veckan startar med följande störningsmoment: Slöa människor. Dessa latmaskar som åker snålskjuss på vänner/kollegor/skolkamrater/familj/samhället. Är det meningen att världen ska vara uppbyggt på det här sättet? Några som sliter som fan och andra som drar nytta av det. Att folk inte kan inse att det förefaller på detta sätt. Nae, i Sverige accepterar man alla, betalar sjukt mycket skatt och är nöjda med tillvaron. Ser inte folk sambandet som jag gör?
Egentligen skulle det här inlägget handla om hälften av min studiegrupp som klockan 08.00 imorse smsade och skrev att dem var sjuka. Till det hör att vi är i slutet av ett medieprojekt som ska vara klart på onsdag, och folk bara väljer att skita i det. Ni kanske börjar se var jag vill komma?
Musikvideo
Filmredigering och tomtar
Efter en hel dags filmande och lika mycket redigering och klippning var en helt genialisk film skapad. Läraren tyckte dock att temat inte passade ihop med texten i musiken, men kanske var det tanken?
Jag kommer iallafall att lägga upp detta verk så fort jag har den här på datorn.
Det bli aldrig som man har tänkt sig
När jag stod bakom kameran kände jag mig som en riktig filmregissör, på med hörlurar, vinkla kameran på stativet och hålla i kommandot. Jag fick upp en bild i huvudet på mig själv om 10-20 år när jag är superkänd och omtalad. Alltid dessa framgångsvisioner, att aldrig komma tillräckligt långt.
Hursomhelst så blev filmen inte riktigt som den hade sett ut i mitt huvud innan. Men det behöver ju faktiskt inte vara negativt. Jag är säker på att vi, hur bra filmen än hade blivit, kommer få en rätt saftig kritik av mister amerikan ändå.
Hej igen ksm!
Hejdå ksm!
Idag lämnade jag för sista gången(förmodligen) ksm:s lokaler på Plan 6 i Spetsen. Jag kände mig lättad när jag gick därifrån, men samtidigt helt förvirrad. Det känns som att jag har blivit nedsläppt från ett rymdskepp på en okänd planet och är helt ensam, och som ni kanske vet så är jag livrädd för rymden! Jag kanske inte bara är livrädd för rymden utan för att inte veta vad som hända skall, hur min vår ska se ut, min framtid. Jag funderar över det roliga vi gjort på ksm, funderar över om jag har gjort fel, tänker att det fanns 2 lärare som var grymma och läser arbeten jag gjort under hösten. Men jag tänker också på hur många gånger jag har kommit hem från skolan och mått dåligt över att jag har valt fel, mått dåligt över att jag har känt mig som en fisk i fel vatten. Jag har klagat över att utbildningen inte gav vad jag hade förväntat mig och undrat om jag någonsin kommer att få ett jobb. Jag har varit arg och frustrerad över att kompetens slarvas bort pga av fel föreläsningar, fel föreläsare, fel upplägg. Varit galen på att folk inte haft amitioner och varit besviken på mig själv för att motivationen inte har funnits där. Men nu sitter jag här och känner mig vilsen ändå. Dels för att jag inte vet vad jag ska göra nu och dels för att det fanns en liten del i mig som faktiskt gillade utbildningen. Hur ska man någonsin veta vad som är "min grej"? Det verkar ju inte räcka med att välja en utbildning där ämnesområdet ligger inom mina intressen. Men jag är ung och har egentligen hela livet på mig att försöka hitta det rätta, hitta "min grej". Jag vet vad jag vill läsa i höst, ser fram emot det och kanske är det t.o.m "min grej", vem vet?
Med en klump i bröstet ska jag ut och andas in den nya lyften och hoppas att min vår i den nya lägenheten och min höst på den nya utbildningen kommer att bli som jag förväntar mig. Kunskapen ligger där ute och väntar...
Ibland måste man bara ta en paus...
Ikväll kommer Isabel hit och vi ska se Idol och äta paj. Imorn är det dop i linköping samt ett besök på Ikea för lite julklappshopping. På söndag ska jag och mamma ha en hel dag ägnat åt julbak i alla dess former och på kvällen finns det förhoppningsvis lite tid över att skriva på essän.
Nu måste jag dock återgå till skrivandet.
Kaos är granne med Gud
Jag vaknade 9.15, efter att ha drömt den mest underbara dröm på länge, med ett strålande humör som jag trodde skulle hålla i sig. Gjorde en rejäl frukost med fil, macka, juice och te och tog mig tid för att läsa tidningen eftersom jag inte skulle börja förns 13.15. Klockan 10.00 ringer Amanda och säger att schemat har ändrats och att vi börjar 10.15 istället. Mitt uppe i mitt tedrickande, morgonfrilla och morgonrock så insåg jag att jag var tvungen att pallra mig till skolan eftersom jag trodde det var en viktigt föreläsning om Essä-skrivande. Jag skyndade mig, så gott som det gick, att hoppa runt i lägenheten på kryckorna och få tag i något snabbt och enkelt att ta på mig, och utan att kolla så satte jag på mig en randig långärmad t-shirt och jeans. Hastigt borstade jag tänderna och satte på mig glasögonen, ringde Richard och frågade om han kunde skjutsa mig och lämnade lägenhet utan halsduk eller vantar(det fanns inte tid för att krångla med det). När jag kom till skolan, endast 5 minuter försenad(!), hoppade jag in i salen och försökte att göra en så diskret entrè, trots mitt hoppande, som möjligt. När jag efter en stund upptäckte att jag hade en stor chokladfläck på tröjan som inte hade gått bort i tvätten efter att jag hade gjort chokladpraliner till pappa i Fars Dag, fick jag panik och försökte dölja fläcken genom att sitta med handen under hakan och se smart ut. Pga av att jag inte hade någon halsduk att linda kring halsen så lånade jag Amandas för att täcka den där fula fläcken som såg ut som en "Spagetti med köttfärssås-fläck" från ett glatt dagisbarn som låtit spagettin dingla ner från hakan. Det visade dig dessutom att lektionen endast var en gruppindelning för dem kommande Essäskrivningarna och att min grupp tydligen redan hade delat in oss i två mindre grupper så därför frågade jag mig: "Vad gör jag här?" och "Hur ska man kunna skriva en Essä på 3 personer?"
Ibland blir det kaos även i min lilla, strukturerade värld.
Kylig tisdag
I skolan har vi nu börjat med Bild-boxen och har idag fått en hastig genomgång av en systemkameras funktioner. Vi fick därefter gå ut i kylan och fotografera tre bilder av samma föremål som på något sätt ska skilja sig åt. Jag tycker att det ska bli kul att hålla på med något lite mer praktiskt nu när man hittills har jobbat rätt så teoretiskt, ksm är verkligen en bred utbildning!
Jag har funderat lite på att börja ta någon skrivarkurs/journalistkurs parallelt med skolan men vet inte om det kan va lite för sent för denna termin.
Nu ska jag tillbaks till skolan och visa upp fotografierna.
Det är mycket som ska hinnas med...
Sitter just nu med ett arbete om Roy Anderssons text "vår tids rädsla för allvar" och frågor därtill som ska vara klara på måndag. Idag och imorn ska jag jobba och på fredag är det finsittning. I helgen måste man hinna med allt som har med hushållet att göra, städa, tvätta och storhandla. När jag slutar jobbet idag ska jag gå till en plats i Norrköping och iakta de ljud som finns där och vad de karaktäriserar samt skriva ner allt jag hör på ett papper som ska vara inne på fredag.
Varför har dygnet bara 24 timmar?