jeandrea

Det finns en sensationell känsla av att skicka in ett skolarbete som man under flera veckor har slitit med, haft ångest över och som stundtals har fått en att tvivla över sin egen kompetens. Så känns det extra bra när man är nöjd över det man presterat också, att man fick till den där snygga slutklämmen tillslut. Ja, man är riktigt stolt över sig själv. Och så nästa dag i skolan när man sitter och pratar om det och får frågan: "Gick det bra för dig?" svarar man alltid något i stil med: "nja, jag vet inte jag flummade bara iväg där mot slutet". Man vill inte erkänna att det där "flummandet" förmodligen tog  arbetet till en helt ny nivå, en riktigt bra nivå. Nae, man vill inte erkänna det för sina klasskompisar, eller för dig själv, för att vara på den säkra sidan när man väl får tillbaka arbetet. Om det nu mot all förmodan visar sig att "flummandet" verkligen spårade ur kan man alltid svara sina vänner, och sig själv, med att: "Ja, jag sa ju det". Jublar läraren säger man istället: "DET TRODDE JAG ALDRIG!" (Nae, just det. Du är så jävla impad av dig själv så du inte vet var du ska ta vägen!)