jeandrea

Idag lämnade jag för sista gången(förmodligen) ksm:s lokaler på Plan 6 i Spetsen. Jag kände mig lättad när jag gick därifrån, men samtidigt helt förvirrad. Det känns som att jag har blivit nedsläppt från ett rymdskepp på en okänd planet och är helt ensam, och som ni kanske vet så är jag  livrädd för rymden! Jag kanske inte bara är livrädd för rymden utan för att inte veta vad som hända skall, hur min vår ska se ut, min framtid. Jag funderar över det roliga vi gjort på ksm, funderar över om jag har gjort fel, tänker att det fanns 2 lärare som var grymma och läser arbeten jag gjort under hösten. Men jag tänker också på hur många gånger jag har kommit hem från skolan och mått dåligt över att jag har valt fel, mått dåligt över att jag har känt mig som en fisk i fel vatten. Jag har klagat över att utbildningen inte gav vad jag hade förväntat mig och undrat om jag någonsin kommer att få ett jobb. Jag har varit arg och frustrerad över att kompetens slarvas bort pga av fel föreläsningar, fel föreläsare, fel upplägg. Varit galen på att folk inte haft amitioner och varit besviken på mig själv för att motivationen inte har funnits där. Men nu sitter jag här och känner mig vilsen ändå. Dels för att jag inte vet vad jag ska göra nu och dels för att det fanns en liten del i mig som faktiskt gillade utbildningen. Hur ska man någonsin veta vad som är "min grej"? Det verkar ju inte räcka med att välja en utbildning där ämnesområdet ligger inom mina intressen. Men jag är ung och har egentligen hela livet på mig att försöka hitta det rätta, hitta "min grej". Jag vet vad jag vill läsa i höst, ser fram emot det och kanske är det t.o.m "min grej", vem vet?
Med en klump i bröstet ska jag ut och andas in den nya lyften och hoppas att min vår i den nya lägenheten och min höst på den nya utbildningen kommer att bli som jag förväntar mig. Kunskapen ligger där ute och väntar...