jeandrea

Jag tror alla nångång kommer till en punkt i livet när man känner sig totalt säker på vad det är man håller på med. Jag trodde kärlek liksom slutade varade magiskt när totalförälskelsen hade lagt sig och vardagen kommit in på livet. Men det där med ordet "vardag", varför ska det vara så negativt? Det är hemskt om vardagen endast handlar om vem som ska laga mat och handla eller tvätta och städa och jag skäms ibland när jag säger att jag inte har det så. Man får liksom inte vara för lycklig, men jag är det, ska jag dölja det? Jag delar min vardag med världens bästa människa, livet kan inte vara bättre. Efter snart tre år tillsammans växer sig banden allt starkare. Jag går nedför backen en dag när vi har bestämt att vi ska ses på stan för en fika. Jag ser dig på långt håll, du i din svarta jacka med lurvig luva, "björnjackan" brukar jag säga. Du strålar, trots att du säger att du känner dig seg och trött och sliten och "snart 30 år". Jag kan inte sluta le, jag försöker, men det går inte. Folk måste undra om jag är galen som går där och skrattar och ler för mig själv. Och jag kanske är galen, för jag hade väl aldrig anat att kärlek kunde vara såhär. Kärlek som skulle vara var hårt och svårt och jobbig och skit och "jävla idot-killar" och "jag ska aldrig mera ha en kille". Det är just därför jag börjar tveka om jag verkligen inte drömmer när jag ser dig stå där borta i hörnet och väntar på mig. Småspringer mot dig och det känns som jag lever i en hollywoodfilm. När jag pussar dig på pannan vet jag att det är på riktigt för du luktar DU och jag älskar dig så jävla mycket för det.