jeandrea

Idag sprang jag runt strömmen med ganska starka ben. Det var en speciell känsla: frihet. Det är ganska roligt för jag har alltid hatat att springa, har alltid vart kass. I skolan sprang jag alltid långsammast och skämdes givetvis över det. I gymnasiet hade vi vissa mål man skulle uppnå för att få ett visst betyg i idrott. Jag ville satsa på vg och då skulle man springa 3 km på max 15 min. (eller var det 5 km?) Iallfall, jag var väldigt otränad när testet skulle utföras och man hade bara en chans på sig. Men jag kämpade och sprang in i mål med blodsmak i munnen efter 14 minuter. Sen dess har jag alltid tänkt att jag ska börja springa ett par gånger i veckan, och det brukar börja bra men håller kanske bara ett par veckor. Så gjorde jag mig illa i knät förra våren och har sedan dess längtat som en galning efter att få springa, jag har drömt om att kunna vara fri. Ni anar inte hur frustrerande det är att veta att man inte får träna på ett år. Men nu har mina rehabiliteringmånader gått och jag kan äntligen leva ut drömmen om att vara hurtig och fri. Och jag är ganska säker på att jag kommer att hålla mitt löfte den här gången..

Du säger: det har varit rätt så tomt här
det är verkligen skönt att se dig.