Har jag berättat att jag är rädd för rymden?
När jag var liten brukade jag alltid fråga mamma sådana där frågor som aldrig gick att besvara, exempelvis:
"Mamma, hur stor är rymden?"
"Ja, lilla gumman, rymden är hur stor som helst, den tar aldrig slut"
och där började min rädsla för det oändliga, det som är så enormt stort att vi människor inte är utrustade med sådan hjärnkapacitet att förstå att det finns någonting som aldrig tar slut. Vi är så vana vid att allt någongång tar slut, den superdeppiga dagen, favoritprogramet på tv, godisskålen på fredagskvällarna och våra liv, de tar ju sorligt nog också slut. Ja, allting tar ju slut, och det var så jag resonerade när mamma sa att rymden är onändlig.
"Men mamma, efter miljontals, miljontals mil, då tar den väl slut iallafall?"
"Nae, det gör det faktist inte"
"Men efter miljontals, miljontals, miljontals mil då?"
Nu började hon inse att detta samtal skulle kunna hålla på hur länge som helst, så hon var lite snäll mot både mig och sig själv och sa:
"Ja, okej, då kanske den tar slut"
Och tänkade ,som jag alltid har vart, började jag fundera på att om den nu tar slut efter miljontals, miljontals, miljontals mil finns det då där en vit stor vägg där det står "Rymd slut" som gör det omöjligt för oss att fortsätta. Men vad finns det isåfall bakom den stora vita väggen? Finns det ytteligare där en "Rymden 2" som kanske har en vit himmel med svarta stjärnor osv. Är den rymden också onädlig? Finns det något som avgränsar det?
Men min lilla 6-åriga hjärna kunde jag inte utveckla dessa svar, dock tankarna, och de blev ju faktist något som blev oändligt.
Just den tanken på att rymden faktist är onädlig blev en slags fobi för mig. jag glömmer aldrig när jag var 13 år och hade 40 graders feber (och ni vet ju att man kan hallucinera när man har hög feber) var men om att jag blev utslängs på en stol i rymden och visste att nu kommer jag aldrig tillbaka, nu kommer jag att flyga omkring i detta skräck-scenario i all evighet. Jag rusade upp ur min febriga säng och sprang rakt ut i hallen in till pappa och skrek efter hjälp. Det tog över en timme för mamma och pappa att få mig att förstå att jag bara hade hallucinerat eller drömt och att det inte var någon fara nu. Men jag skakade och frös och jag kommer aldrig glömma den dagen jag blev utslängd i rymden, för för mig hände det på riktigt!
Just detta gör mig väldigt förvånad över att våran käre svensk Christer Fuglesang frivilligt kommer att besöka rymden nu natten till fredag. Ja, då är man stolt över att vara svensk och jag kanske ska höra av mig till Christer och be honom ha extra uppsikt, för vem vet, han kanske ser den där stolen någonstans långt bort bland stjärnorna...
"Mamma, hur stor är rymden?"
"Ja, lilla gumman, rymden är hur stor som helst, den tar aldrig slut"
och där började min rädsla för det oändliga, det som är så enormt stort att vi människor inte är utrustade med sådan hjärnkapacitet att förstå att det finns någonting som aldrig tar slut. Vi är så vana vid att allt någongång tar slut, den superdeppiga dagen, favoritprogramet på tv, godisskålen på fredagskvällarna och våra liv, de tar ju sorligt nog också slut. Ja, allting tar ju slut, och det var så jag resonerade när mamma sa att rymden är onändlig.
"Men mamma, efter miljontals, miljontals mil, då tar den väl slut iallafall?"
"Nae, det gör det faktist inte"
"Men efter miljontals, miljontals, miljontals mil då?"
Nu började hon inse att detta samtal skulle kunna hålla på hur länge som helst, så hon var lite snäll mot både mig och sig själv och sa:
"Ja, okej, då kanske den tar slut"
Och tänkade ,som jag alltid har vart, började jag fundera på att om den nu tar slut efter miljontals, miljontals, miljontals mil finns det då där en vit stor vägg där det står "Rymd slut" som gör det omöjligt för oss att fortsätta. Men vad finns det isåfall bakom den stora vita väggen? Finns det ytteligare där en "Rymden 2" som kanske har en vit himmel med svarta stjärnor osv. Är den rymden också onädlig? Finns det något som avgränsar det?
Men min lilla 6-åriga hjärna kunde jag inte utveckla dessa svar, dock tankarna, och de blev ju faktist något som blev oändligt.
Just den tanken på att rymden faktist är onädlig blev en slags fobi för mig. jag glömmer aldrig när jag var 13 år och hade 40 graders feber (och ni vet ju att man kan hallucinera när man har hög feber) var men om att jag blev utslängs på en stol i rymden och visste att nu kommer jag aldrig tillbaka, nu kommer jag att flyga omkring i detta skräck-scenario i all evighet. Jag rusade upp ur min febriga säng och sprang rakt ut i hallen in till pappa och skrek efter hjälp. Det tog över en timme för mamma och pappa att få mig att förstå att jag bara hade hallucinerat eller drömt och att det inte var någon fara nu. Men jag skakade och frös och jag kommer aldrig glömma den dagen jag blev utslängd i rymden, för för mig hände det på riktigt!
Just detta gör mig väldigt förvånad över att våran käre svensk Christer Fuglesang frivilligt kommer att besöka rymden nu natten till fredag. Ja, då är man stolt över att vara svensk och jag kanske ska höra av mig till Christer och be honom ha extra uppsikt, för vem vet, han kanske ser den där stolen någonstans långt bort bland stjärnorna...
Kommentarer
Trackback