Jag är arg på världen och min s.k framtid.

Idag är det sista anmälningsdagen till högskoleprovet så min pappa fick för sig att jag skulle anmäla mig. Jag har själv funderat på att anmäla mig men insett att jag kommer få alldeles för låga poäng som definitivt inte överstiger mina gymnasiebetyg. Men när pappa får en idè måste man haka på så den 5:e april kommer jag skriva högskoleprovet och ha panik över mitt låga resultat som alla självklart kommer  fråga om.

Eftersom jag länge har haft panik över min framtid gick jag idag till infoteket för att tala med en stuidevägledare. Jag berättade min situation, mina drömmar och min vägran att flytta härifrån för att plugga och han med sin dömmande blick och smala läsglasögon frågade:
"Varför kan du inte tänka dig att flytta, har du familj eller?"
"Nej, men jag har en pojkvän och vi ska snart flytta ihop vilket gör att jag inte vill flytta utan pluggar hellre i Norrköping/Linköping."
"Hmmm..." sa gubben och lyfte upp glasögonen från nästippen.
Den här situationen är så bekant eftersom alla hela tiden pratar om att man ska följa sitt hjärta och bli det man vill, dvs flytta. Men om personen i fråga som gör detta utalande skulle älska sin pojkvän/flickvän så djupt som jag älskar Daniel så skulle de snart förstå att livet inte bara handlar om pengar och framgång. Daniel är min framtid, han är min vägledare och jag skulle aldrig ge upp honom för en utbildning som jag kanske inte ens vill gå. Och när det gäller att följa sitt hjärta så är det fullkomligen det jag gör när jag stannar här.

Mitt besök på infoteket gav därmed inte mycket och jag är lika förvirrad över vad jag ska göra i höst. Jag har en månad på mig att bestämma vad jag vill göra resten av mitt liv, vilket press! Jag väger fördelar mot nackdelar hela tiden, sover dåligt och önskar att någon kunde göra valet åt mig istället. Men jag tror nog det lutar åt en utbildning trots allt, en utbildning där jag får göra det jag älskar, där jag följer mitt hjärta och där jag kommer "bli något"* som betyder något för mig.

*Ganska rolig att folk pratar om ordet "bli något" i bemärkelse att man blir något genom det yrke man väljer. Det är som att säga att poliser är på ett sätt, läkare på ett annat osv. Har människorna ingen fritid eller hobby som på ett tydligare sätt visar vem man verkligen är?

Kommentarer
Postat av: mand

knölen trodde nog att du bara var "kär" och att du inte vågade flytta, lyssna inte på honom han kan inte din situation. det finns görbra utbildningar i Norrk/Linköping


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback