jeandrea

Jag pratar kärlek idag. Kärlek till livet, kärlek till pojkvännen eller kärlek tillvänner/familj. Idag handlar det om kärlek till musik. Det finns inte ett enda band som jag avgudar i dagsläget utan att från början ha hatat det. Jag börjar med mina största idoler Kent som kusinen Sanna introducerade mig för 2001. Detta var i samband med att albumet Vapen & Ammunition var aktuellt och överallt spelades "Dom andra". Jag hatade den där låten, mest för att jag visste att alla andra älskade den. Jag hatade den så mycket att jag t.om startade en grupp på lunarstorm som hette nått med Kent_hatare. Man kan inte tro att denna lilla tjej sprang och köpte alla kents album i smyg bara några månader efter detta, efter att ha blivit fast och förtrollad av "socker". Och idag vet väl alla som känner mig någorlunda hur mycket jag älskar kent. Kent är liksom starten på mitt ungdomsliv, fester och brustna hjärtan och den fantastiska känslan att kunna ta tre ackord på gitarren. Lars Winnerbäck var också en såndär som jag avskydde i början. Även här var det Sanna som introducerade mig(tack än en gång!). Vad är det här för fyllesvin som sjunger tänkte jag? Men denna kärlekshistoria slutade också väldigt lyckligt med lite skönsång på nians avslutning till "kom änglar" och hela skolan avgudade mig. Så var det Coldplay, ett band som jag tyckte var så överskattat och mediokert att jag störde ihjäl mig på alla coola typer i ettan på gymnasiet som spelade "trouble" i sina iPods. Men ja, jag behöver väl inte erkänna att jag slet som en idiot för att få en biljett till deras konsert i Stockholm förra året? Fantastisk konsert. Så till det senaste. Förra sommaren jobbade jag som personlig assistent och på jobbet spelades "jag är en vampyr" alltför många gånger för att jag skulle trivas med jobbet. Jag störde mig nått extremt på den naiva textraden "hela världen är så underbar", hur dum får man va liksom? Men nu ett år senare, när alla andra har tröttnat på den, sitter jag helt förälskad. Jag har verkligen ägnat hela eftermiddagen åt att kolla på youtube-klipp med Markus Krunegård och Laakso. Det är ju galet bra det här! Ute från vardagsrummet ekar det "When we walk the streets of Norrköööpiiing..."
Man kanske kan tycka att jag är lite efter men jag tror att det är precis uppe på toppen av hatet som det plötsligt slår om och blir till en ljuv förälskelse som leder till en djupt rotad kärleksrelation. För det är väl precis vad kärlek handlar om? "Det börjar men bråk och slutar med barnvagn". Alla snackar om kärlek vid första ögonkastet men när det gäller musik krävs det lite svartsjuka, bråk och en hel del hat för att kärleken verkligen ska blomma ut och hålla. För det finns väl inget bättre än musik som bara växer och växer för varje gång man hör den utan att man någonsin tröttnar på den. Det är äkta kärlek det.