jeandrea

Julen är en högtid jag har älskat sedan jag föddes. Jag älskar mystiken och magiken, det magiska som man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Varför känns December som en mystisk månad som bara existerar i tankarna? Det känns annorlunda och främmande när man dagen innan julafton slår in paket och känner doften av julskinka och knäck från köket, man vet liksom inte om man upplever det på riktigt eller om det bara är en dröm. Familjen samlas sent på kvällen och klär julgranen tillsammans till ljudet av dånande julmusik, julgransprydnaderna packas varsamt upp ur en ica-påse från 1991, mamma förösöker, utan resultat, få oss att gå med på att hänga upp smällkaramellerna vi gjorde på dagis, Richard slänger en kula i gorvet bara "för att det ska vara så" och pappa bråttas med julbelysningen som "någon" året innan har trasslat ihop. Det är ett fantastiskt kaos hemma som alltid måste vara där. Men när pappa sätter stjärnan på granen lägger sig lugnet som ett täcke över oss och granen ser sagolik ut. Så är det julaftonsmorgon och mamma kommer in och väcker mig och säger "God Jul" och man upptäcker att man för en gång skull inte alls när trött klockan 08.00 på morgonen. Man går ut i köket där det doftar gröt och hela familjen sitter samlad och ler, man ler givetvis tillbaka och hälsar resten av familjen God Jul. Efter frukosten hjälps alla åt att plocka undan och det är ingen som bråkar om vem som ska ställa in i diskmasiken. När vi vid lunchtid anländer till farmor eller mormor förvånas man över att det inte ser likadant ut hemma hos dem, jo, likadant ser det ut, men det är en helt annan känsla där, något magiskt. Efter 100 kg mat och ännu mer julklappar finns det ändå lite plats för en pralin ur alladin-asken. Så åker man hem och går och lägger sig men en klump i magen över att man snart vaknar upp igen..



Årets julkort(Några är Daniels)