jeandrea

Jag känner att jag måste kommentera Michael Jacksons död idag, döden av The King of Pop. När jag idag cyklade förbi en rutten tobaksaffär och läste löpsedlarna trodde jag först att jag hade sett fel men insåg snabbt att jag länge anat att det snart var dags för honom. Nu på slutet har han spårat ur totalt och vi alla har ställt oss frågan: Hur mår karln? Men så påminns man ständigt av låtarna som gjorde att man omöjligt kunde stå still. Jag kommer så väl ihåg min första kärlek för det var Michael, jag avgudade hans moves, hans sätt att hålla på bältet(?) och hans lustiga utseende. Jag var 6 år gammal och var kär för första gången i mitt liv. Men så krossades drömmarna av en faster som sa att han förgrep sig på barn och var äcklig. Så glömde jag bort min idol för ett tag och kollade i hemlighet på thriller-vhs:en med dålig kvalitet som pappa spelat in. Michael Jackson är så mycket 90-tal för mig, 90-talet när man växte upp och fortfarande inte riktigt var medveten om sin existens och världen utanför, tiden då karaeokemaskinen gick på högvarv och det skrånade i väggarna från förfriskade föräldrar, och tiden då man insåg att Billie Jean var ett fucking mästerverk. Så nu när han har dött så blir man påminnen om att en era har tagit slut, att minnena är det enda man har kvar från en svunnnen, underbar tid.